Flickan var inte hon som gått igenom en livshistoria, inte hon som varit med om världens hemskheter. Flickan var flickan med sina egna problem, flickan i en skyddad värld. Hon var tjejen som alltid haft skydd, flickan som inte vetat något ont. En tyst, rädd, ensam och älskad flicka.
Efter att blivit tagen med storm, blivit omtyckt och ompysslad sprack drömmen och livet gick i kras. De tog tre sekunder och flickan kände sig värdelös. Han lämnade henne som skräp på marken. I en evighet var allt förstört. Hon var inte fin, hon var inte vacker. Hon var inte bra, inte värd. Hon var nobody.
Hon försummade omvärlden för honom, för det var vad han ville. Hon gjorde som han sa, var med honom när han ville, han var allt för henne. Men inte längre.
Det kändes som år, år i ensamhet. Han kom tillbaka när han kände sig ensam, hon tog emot honom i hopp om att han skulle stanna. Det gjorde han aldrig. "Det är inte du, det är jag".
Hon hatade honom. Hon älskade honom. Hatkärlek. Ont gjorde det.
Han finns inte längre. Han är död. Död för henne.

Hon är stark, hon är rak, hon vet vad kärlek är, hon står upp för sig själv.
Hon älskar igen. Hon träffade en pojke. Han var annorlunda. Han var fin.
Hon är bra, hon är fin, hon är förändrad.

Flickan är jag.