Ibland hittar jag gamla texter jag skrivit. Ofta ganska dystra, arga och hemska. Men det är sån jag är. Jag skriver när tankarna är som mest, när jag grubblar mer än vanligt och när saker och ting inte känns bra. Detta var år 2008.

Egentligen skulla jag bara vilja hata dig hur mycket som helst, slå alla minnen i tusen bitar och trycka alla bilder ut ur min skalle. Jag skulle vilja kunna skrika Fuck U till dig. Få dig att må så jävla dåligt. Egentligen skulle jag bara vilja glömma, få det överstökat. I slutet av det onda kommer alltid det goda, det gäller denna situationen också och jag är säker. Med fötterna på jorden, tyglade känslor och ansträngda tankar står jag fast vid principen, vid mig själv. Jag viker mig inte för ett hinder eller två. Hur stora som små de än är. Jag nekar inte, döljer inte, ljuger inte och skriker inte. Du vet, jag vet - vi vet. Jag vill slå dig, jag vill krama dig.

Grubbla inte, ta det för vad det är - finns inget jag kan göra.

____________

Vissa bilder förknippas med vissa känslor. Precis som vissa händelser väcker vissa minnen. Jag hatar di när du är grön på msn. Jag vill inte för jag vet hur det är. Hur det blir och hur jag känner sen. Precis som bilder väcker känslor väcker du minnen. Minnen ger hopp och ord förstör dem illa kvickt. Jag vet vad jag borde göra och inte göra, jag följer det jag känner och det mitt hjärta säger. Lik förbannat gör det lika ont.