Ibland hittar jag gamla texter jag skrivit. Ofta ganska dystra, arga och hemska. Men det är sån jag är. Jag skriver när tankarna är som mest, när jag grubblar mer än vanligt och när saker och ting inte känns bra. Detta var år 2008.

Egentligen skulla jag bara vilja hata dig hur mycket som helst, slå alla minnen i tusen bitar och trycka alla bilder ut ur min skalle. Jag skulle vilja kunna skrika Fuck U till dig. Få dig att må så jävla dåligt. Egentligen skulle jag bara vilja glömma, få det överstökat. I slutet av det onda kommer alltid det goda, det gäller denna situationen också och jag är säker. Med fötterna på jorden, tyglade känslor och ansträngda tankar står jag fast vid principen, vid mig själv. Jag viker mig inte för ett hinder eller två. Hur stora som små de än är. Jag nekar inte, döljer inte, ljuger inte och skriker inte. Du vet, jag vet - vi vet. Jag vill slå dig, jag vill krama dig.

Grubbla inte, ta det för vad det är - finns inget jag kan göra.

____________

Vissa bilder förknippas med vissa känslor. Precis som vissa händelser väcker vissa minnen. Jag hatar di när du är grön på msn. Jag vill inte för jag vet hur det är. Hur det blir och hur jag känner sen. Precis som bilder väcker känslor väcker du minnen. Minnen ger hopp och ord förstör dem illa kvickt. Jag vet vad jag borde göra och inte göra, jag följer det jag känner och det mitt hjärta säger. Lik förbannat gör det lika ont.

 

 

Flickan var inte hon som gått igenom en livshistoria, inte hon som varit med om världens hemskheter. Flickan var flickan med sina egna problem, flickan i en skyddad värld. Hon var tjejen som alltid haft skydd, flickan som inte vetat något ont. En tyst, rädd, ensam och älskad flicka.
Efter att blivit tagen med storm, blivit omtyckt och ompysslad sprack drömmen och livet gick i kras. De tog tre sekunder och flickan kände sig värdelös. Han lämnade henne som skräp på marken. I en evighet var allt förstört. Hon var inte fin, hon var inte vacker. Hon var inte bra, inte värd. Hon var nobody.
Hon försummade omvärlden för honom, för det var vad han ville. Hon gjorde som han sa, var med honom när han ville, han var allt för henne. Men inte längre.
Det kändes som år, år i ensamhet. Han kom tillbaka när han kände sig ensam, hon tog emot honom i hopp om att han skulle stanna. Det gjorde han aldrig. "Det är inte du, det är jag".
Hon hatade honom. Hon älskade honom. Hatkärlek. Ont gjorde det.
Han finns inte längre. Han är död. Död för henne.

Hon är stark, hon är rak, hon vet vad kärlek är, hon står upp för sig själv.
Hon älskar igen. Hon träffade en pojke. Han var annorlunda. Han var fin.
Hon är bra, hon är fin, hon är förändrad.

Flickan är jag.

Jag dör, denna låten har jag haft på skallen sedan lördes. Jag kan inte heller sluta lyssna på den. Helt extremt.

Eftersom delkurs 2 i Flash är slut har vi börjat med en kurst som heter Datorkällor. Läraren där har inte ens i närheten av vår förra lärares tempo på sina lektioner. Dessutom endast två lektioner i veckan utplacerat tisdagar och torsdagar. Alltså är våra helger förlängda två dagar. Man vänjer sig och jag undrar hur det kommer kännas den dag då vi måste gå i skolan en fredag eller måndag. "WTF! Bara vanlig helg !?"... Det kommer bli katastrof.
Känner dock att jag måste byta teknik med pluggandet. Förra delkursen kändes det som jag inte kunde något. Att gick åt helvete. Trots detta pluggade jag endå varje vecka och speciellt de tre sista veckorna innan tentan. Bevisligen gick det ju bra endå med tanke på mitt resultat på tentan. Däremot ska jag lägga ned mer krut på pluggandet denna tentan, alltså pluggandet de dagar jag är hemma. tre dagar i veckan alltså. Så de sista veckorna ej behöver bli en stress. Sick.

Nu ska jag sova, skola imorgon.

Här luktar spermier.

Vem är kung? Va ? ... Jag hörde inte riktigt? Sa du att jag var kung? Det stämmer! FAN VAD JAG ÄR KUNG!
Jag fick reda på tentan igår, egentligen var fredags den sista dagen med Jacob som lärare, men han kom en stund igår för att berätta vad vi fått för reslutat på tentan. Han satt ensam utanför klassrummet och ropade in alla eleverna var för sig. Jag kände på mig att jag inte skulle bli inkallad. Bara en känsla jag hade. Men jag tänkte inte mer på det.
Jag och en tjej i klassen började snacka om tentan, något alla andra i klassen också gjorde. Hur som helts, jag kände mig nervös. Jag antog att jag skulle få VG eftersom jag gjorde alla uppgiterna, men eftersom min lärare sa något i stil med "Jag har försökt rätta så rättvist som möjligt, gett avdrag på vissa uppgifter och så pga slarvfel".
Hahah uusch, jag kommer ihåg när man skulle göra matteprov i grundskolan och man trodde att det gick bra, men i själva verkert gick det åt helvete eftersom man gjort minst 100 slarvfel.
Den känslan hade jag då. Fyfan vad kasst det kändes.

Men där satt vi, gemförde våra uppgifter, hur vi löst saker och ting. Eftersom vi löst de flesta uppfifterna, speciellt de två sista - HELT OLIKA. Kändes det inte alls bra.
Som jag skrev innan, självklart glömde Jacob mig, han kom in i klassrummet och började snacka. Jag var tvungen och avbryta honom, jag hade inte fått reda på mitt reslutat. Han ursäktade sig och öppnade dokumentet med alla svaren.
Jag hade ont i magen, sjukt ont i magen. Tjejen i klassen, Johanna. Hon hade fått VG, 15 av 15. Alla poäng. Det kändes som jag skulle få ett G, G- på sin höjd.
"VG, 15 av 15 fick du." - Jag dog. Var de sant? Jag var tvungen och fråga Jacob igen, om han verkligen sa 15 av 15. Fan vad grym jag kände mig, fan vad grym jag är.

Jag är KUNG!

Nu är jag äntligen klar! Gjorde tentan idag, den var sick.
De två första labbarna gick utmärkt. Sedan skulle jag börja på den tredje. Det var då Flash builder började fucka sig för mig, det var även då jag fick min första blakout. Jag misstänker att jag pluggat så mycket att hjärnan tog stopp. Men hjärnan kom igång igen och jag började på labbuppgift fyra. Sedan jobbade jag parallelt  mellan fyran och femman. Hade jag inte hjärnsläpp innan så hade jag ju det då. Det var det sjukaste. Egentligen ganska faschinerande hur hjärnan kan helt plötsligt stänga av och inte vilja sammarbeta. Men jag antar, en hel vecka med högst 4 timmars sömn och konstant kodplugg gör en hjärndöd efter ett tag. Så där satt jag, jag och min hjärndöda hjärna.
Efter många om och men, en del surfande på aftonbladet och mejlen var det som en lampa tändes. Ja, så kan det vara. Ibland tänds det faktiskt en lampa.
Klockan var då ungefär 13:05. Jag hade suttit med de där förbaskade koderna i 100 år kändes de som. Bussen skulle gå 13:11. Och jag kände för som jag gjort flera gånger redan, att åka hem. Jag hade ju i alla fall G. Men jag och min prestationsångest. Den höll sig och den pressade fram de där sista tvångstankarna att jag skulle få full pått. Och detta tände lampan. Koderna rann ur mina fingrar. Jag har nog aldrig set sammanbanden mellan koderna som då. Jag bara skrev. Och sen var de klara. Labbarna. Båda två. Fel fria, dynamiska och fult funktionella. Då var klockan också 13:15. Så där satt jag och väntade på nästa buss i ytterliggare 100 år.
På den svettigaste dessutom försenade lökbussen hem till huset mitt.

Jag är död, jag lever inte. Fan vad rik jag ska bli.